Jag är så less att slita med veden (Mats Elfquist). Fotografen Thomas Fahlander lät några älvdalingar skriva en mening på mål och sedan översätta den till rikssvenska.

Älvdalska - eget språk eller värsting bland dialekter?

Det mål som talas i Älvdalen är officiellt inte något annat än en svensk dialekt. Men de flesta svenskar begriper det inte alls. Vad krävs egentligen för att älvdalska ska få kallas ett språk?

Den som för något hundratal år sedan reste söderifrån, upp genom Dalarna längs Dalälven, kunde märka att språket nästan omärkligt förändrades från den ena byn till den andra. När man kom norr om Mora var språket helt obegripligt. Det är ungefär som när man plötsligt märker att ens barn har blivit vuxna. Det går bara inte att säga vilken dag barnen blev stora, eller vid vilken by förändringen inträdde.

Detta gränsdragningsproblem är en viktig del av bakgrunden till att det är så svårt att bestämma vad som är ett språk och vad som är en dialekt. Tydligast exemplifieras det nog av området norr om Siljan, och den värsta dialekten av dem alla: älvdalskan.

Det finns två möjliga perspektiv på älvdalskan: å ena sidan är älvdalskan mer olik rikssvenska än både norska och danska, å andra sidan är den bara ett av ett par tusen traditionella sockenmål i Sverige där skillnaderna mellan grannmålen är relativt små. Valet mellan de här två perspektiven leder till att man antingen ser älvdalska som ett eget språk eller som en bland många svenska dialekter.

Ovanstående text är ett sammandrag av en artikel som publicerats i pappersupplagan av Språktidningen. Du kan beställa lösnummer av tidningen här.